Jessicas Blogg

 
Hästar, ja dessa underbara djur har funnits med mig sedan jag var sex år gammal. Men när jag kom upp i vuxen ålder, skaffade barn och hade ett jobb som inte fungerade med ridlektioner så fick jag lägga det på is.

Längtan till naturen och de underbara djuren väcktes i samband med min separation från min dåvarande man och jag fick möjlighet att hjälpa till på en gård utanför kalix. Fick rida islandshästar och jag tackar dem för att de hjälpt mig att hitta balans i livet igen.

Längtan efter att få bli hästägare har alltid funnits och dagen kom när jag och min nuvarande sambo åkte för att titta på Emil. En vit knabstrupper på 11 år som stod i en by utanför Kalix.

Provred honom 3 gånger innan vi bestämde oss. Vi var lite tveksamma eftersom första ridturen mest uppehöll sig ovan backen, andra ridturen då var bakändan mer i luften och tredje turen, när jag skulle prova rida ut så var han rädd för allt. Och jag menar ALLT!

Men jag hade en bra hästmänniska med mig som sa att han skulle bli en bra häst bara vi gav honom lite tid, ett par veckor.

Och med bakgrund som häst till en 12 årig tjej så tänkte vi att han skulle bli perfekt.

Den 5:e decembr 2008 åkte vi iväg för att hämta honom. Det vi fått veta var att han var svårlastad och för att göra det enkelt och odramatiskt så tog vi hjälp av samma hästmänniska till lastningen som gick på 15 min.

Vi åkte iväg med en gungande transport ända tilll Luleå, där vi bodde då. Lastade av en superstressig häst och tog in honom i boxen.

Där börjar vår resa som kantats av missförstånd och okunskap, med hopp och förtvivlan men med kärlek och lärdom.
Min älskade vän var rädd för allt, bilar, traktorer, sparkar och ja, människor som kom och promenerade förbi. Hur  många gånger jag tänkt sälja honom är otaliga, han var övermäktig mig och mina kunskaper. Men jag hade stort stöd av min sambo och hade turen att få hjälp av både Lasse Lindvall och Niclas Christoffersson, som lärde mig hur jag skulle kommunicera med honom.

En mening som Niclas sa, har fastnat och lärt mig förstå:
- Jessica, du måste inse att du inte har en hamster i ditt grimskaft.

Efter tre månader med blod, svett och tårar började det äntligen lossna. En dag bestämde jag mig för att det skulle bli ett slut på fasonerna och jag, som faktiskt hunnit bli rädd för min häst, skulle ut i skogen och rida.

Har jag köpt en ridhäst så skall jag också rida. Första turen som vi var på helt själva var en riktig resa vill jag lova.
Men någonstans efter vägen fram till den dagen så hade han börjat lita mer på mig och jag hade börjat förstå honom.

Han började sakta men säkert landa och han gick att leda ut i hagen och leda in utan att springa på mig och slet sig inte och rymde. Vi böt stall sommaren 2009 och då började det vända ordentligt. Vi började njuta av att vara på långa tyglar i skogen och lufsa kring Gäddvik/Kallax, sträcka ut i galopp efter de fina ridvägarna och Emil var lugnet själv. Vi kände oss bekväma med skogen men på ridbanan fungerade ingenting. Vi provade Western eftersom han enligt tidigare ägare tränats i detta, vi red vanlig engelsk dressyr.

Ingenting fungerade..... Han åmade sig och bråkade, gick i sidled och gick nästan inte framåt. Men vi njöt iaf av skogen och naturen =)

Tog ut en hästmassör Ulf Forslund som kollade igenom honom men han hittade inga direkta fel, så vi fortsatte att kämpa på ridbanan.

Jag red honom med halsförlängare och med sporrar för att tvinga honom framåt men vi tyckte inte att det var kul alls, inte någon av oss. Men jag är en sökande själ ch söker tills jag finner och om vår resa inom den kraftskapande ridkonsten började.....

Nu bor vi i ett hus med eget stall och lösdrift. Emil är lugnet själv, eller så lugn som han kan vara. Han trivs med tillvaron och är trygg och glad men kommer alltid att vara "egen" och han kräver absolut närvaro av mig i allt som har med honom att göra. Har jag inte det så visar han sitt missnöje på direkten. Så vem är min bästa lärare för att hitta mental balans? Jo min Emil så klart.

Han är min skatt..... <3