Jessicas Blogg

Till min mamma behöver jag inte säga mycket. Hon förstår.... Jag behöver inte be henne komma hit när jag mår dåligt. Hon kommer och finns bara i min närhet. Hon säger inte mycket hon heller, men bara känslan att hon kommer hit just för att bara finnas till ifall jag behöver henne gör mig starkare.

Idag är en sådan dag. Nu ligger jag här i sängen med datorn på magen och väntar på ett telefonsamtal. Snart är allt över. Idag börjar det och förhoppningsvis blir det ett avslut innan helgen.

Det absolut tråkigaste är att jag eg. inte alls vill detta men det finns saker jag inte klarar av.

Min sambo är en klippa, står bakom mitt beslut till 100% och det är en trygghet i allt.

Nu bara vänta och se....  vänta......... klockan går, tick tack tick tack!!!

Livet kan ses som en kedja full av länkar som är sammankopplade i varandra och beroende av varandra. Om en länk går sönder faller hela kedjan och helheten går förlorad.

Den kedjan följer oss i livet både i arbetsliv och i våra nära relationer. Om ett förtroende missbrukas, då kan kedjan gå sönder och den kan vara svår att laga. Men allt går, åtm när det gäller vänskap iaf. Det är jag övertygad om. Men sedan finns det relationer som inte går att laga och de är de relationer när den ena part absolut inte någonsin i hela denna värld skulle kunna be om ursäkt för sitt handlande.

Den sistnämnda är jag inte alls intresserad att försöka laga. Något jag absolut inte kan med är att behöva bli behandlad illa och just därför står jag där jag står idag.

Men jag är glad och lycklig iaf...... om någon nu skulle få för sig att tro något annat ;)

Hem efter arbetet igår och snabbt iväg till frissan för att göra trollen examensfina. Hem igen och snabbt kasta i oss mat för att åka och titta på balen. Men åååååh så fina alla var och vad jag längtar tills Sessan skall ta studenten. Den stora bangade balen när hon tog studenten och det kändes lite trist.

For till Våna utan en tanke på att rida utan bara se när Inga skulle få testa prinsen. Men jag blev uppsnörd på Fuxfia återigen och jag lovar att jag kom till massor med insikter:

1: Benen, det är allt från bäckenet och ner till fötterna och inte som jag trodde, från knäna och nedåt ;)!
2: Hästen lyssnar endast när jag sitter i balans och är avslappnad. Att sitta och knipa med insidan av låren är ingen hit :p!
3: Timing är A och O.

Så summan av gårdagens Majaträning är att jag måste träna på att bli mjuk och följsam och att benen sitter i bäckenet och framförallt så måste jag träna på timingen.

Jisses vilket privilegium det är att få träna för Inga som är världens bästa fröken och Maja som är en otrolig läromästare.

Ni skulle fått se min min när vi väl lyckades få till en skolgalopp så kort så att vi nästan stod på stället.

När jag åkte hem så fick jag det tråkiga beskedet att lila Lonnic inte kan komma till oss i helgen, men samtidigt som jag pratade i telefon fick jag ett sms. En tjej i Kalix som vill sälja sin islandshäst vill låna ut honom på foder åt mig om jag tycker om honom. Har ju pratat med henne tidigare men då så ville hon ha sin häst på bete över sommaren men hon var nu beredd att släppa honom till mig tidigare. Så till helgen skall jag och prova en liten svart sak och det vore underbart att för en tid ha 2 ridbara hästar så att vi kan rida tillsammans jag och darling och även barnen.

Spännande =)

Igårkväll blev det hagbygge så nu börjar det ta sig ÄNTLIGEN! Det tar sin lilla tid att borra i sten, det är iaf ett som är säkert =)!
Drog iväg till stallet och möts av att Inga och Lena var på väg ut på tur och snälla som de två underbara är så väntade de medans jag snörde på sadeln på prinsen. Så otroligt skönt att få komma ut, rida efter mysiga skogsvägar och stigar, men framförallt att få rida i vattnet. Först var jag lite småharig som jag kan bruka bli men sedan plaskade vi fram och tillbaka några gånger och det kändes precis som på ponnytiden, förutom då att denna gång red jag inte barbacka ;)!

Skönt iaf att få rensa hjärnan ett tag och skönt att få sällskap. Nästa häst som kommer in till oss skall definitivt vara en häst som rids så man kan dra ut på långa härliga skogsturer tillsammans.

Och gissa hur skönt det var att komma hem sedan, nöjd och glad? Och som pricken över i hade min Sessa bakat smulpaj muuuuums.

So long folket!

Ja hur skönt har inte det varit? Hur skönt som helst. Sluppit press och stress och tider att passa. Längtar ihjäl mig till semestern.

Prins Emil står kvar i Vånafjärn hos Maja och Chatea och trivs som fisken i vattnet brevid dessa vackra fuxar. Han är lugnet själv och trots att vi återigen fått backa till ruta 1 vad gäller ridningen så är han cool.

En av hemläxorna vi fick av EK på kursen förra helgen var att träna in prrrr och backa för att kunna sköta det enbart med rösten vid ridning både med hackamoore och stång.

Han lär sig snabbt min älskling.

Har fått rida lite för Inga som i min ungdom var min ridlärare på Ponderosa. Känner mig otroligt trygg och tillfreds med henne. Red med enbart stångtygeln och han var inte alls tung i handen. Ibland försökte han ta hängbiljett men med med några förhållningar så gav han sig. Red på liten volt och Inga var noga med min sits som är en bidragande orsak till dålig kommunikation. Jag måste verkligen bli mer kroppsmedveten.... eller jag VILL verkligen bli mer kroppsmedveten.

Fick sedan äran att rida lilla fuxfia Maja och wow vilken känsla det var när jag med en liten hjälp fick henne att stanna och att sedan prova lite tramp....... säger bara wow.

Igår när jag var till stallet så tog jag ut prinsen igen och hade då en känsla i kroppen efter Ingas lektion. Vi lyckades att stanna utan att jag spjärnade med fötterna som en westernryttare och bara kramade lite i tygeln och sa prrrrrrrrrr. YES!!!!

Avslutade och for hem nöjd <3

En liten sen uppdatering:

En tanke började gro i mitt huvud. En ny bekantskap, en hästvän, inom kraftskapande ridkonst sökte med ljus och lykta efter en ny frisk häst att utbilda och jag erbjöd henne att provrida prinsen. Varför? Ja egentligen vet jag inte varför men mest för att han inte är en häst som alla andra och för att övriga familjen kan känna att han är för mycket ibland, ja och för mig också.

Därför tänkte jag att han nog skulle få det bättre hos någon utan barn, som har kunskapen och tiden att lägga ner på honom för att få honom blomstra till det han faktiskt kan bli. Ni må tänka att hur kan hon fundera på att sälja en bit av sig själv (för det är faktiskt det han är) men jag tänkte helt oegoisktiskt och tänkte bara på honom. Han skulle få det bättre.

Låt mig fortsätta......

I fredags ringde telefonen. Prinsens hagkompis hade blivit hämtad utan att någon av oss var hemma för att se så att han håller sig i hagen. Skyndade mig hem och min vita sprang omkring i hagen och gnäggade. Kastade in lite mer hö för att lugna ner honom och han tog en tugga och sprang vidare för att söka efter tjejen som bara försvann.

Kände en stress i kroppen eftersom jag visste att vi skulle lasta och köra vidare till Våna för att stalla prinsen där, både för kursen och för att han inte skall behöva stå ensam tills vi hittar en lösning i form av sällskap. Darling skyndade sig att hämta transporten och jag tog ut honom ur hagen, klev på transporten men han backade och stegrade sig och jag hade ju givetvis inga handskar och ingen kraft i armarna så vi böt. Darling gick upp med honom, han protesterade lite men gick snällt in när han kände att det inte var någon idé så lastningen tog 2 min och han stod lugnt i transporten.

Åkte iväg till Våna och lastade ur och han ställde sig lugnt och åt sitt hö. Älskade lilla prins <3.

DAG 1:

Lördagen kom och det var dags för kurs. Hela dagen fick jag titta på alla duktiga ekipage innan det var vår tur att inta ridbanan för vår underbara EwaKristina som är den absolut härligaste människan jag träffat. Så klok, så sympatisk men med integritet som slår det mesta. Ja och så är hon hästens vän ända ut i den minsta lilla cell i hennes kropp <3

Hon bad mig presentera mig och mina drömmar och min dröm är att lyckas kommunicera med hästen så att vi blir "ett". Men jag var ärlig och sa att det kanske inte är med prinsen jag skall göra det och hon undrade om jag ska sälja. Förklarade mina tankar och funderingar. Blev inte dömd!

Vi fick rida runt lite och hon konstaterade att det var stor skillnad på oss mot förra hösten då vi knappt kunde kommunicera öht och att gå framåt fanns nästan inte. Det var så skönt att höra.
Fick några övningar att jobba på för att gå in i galoppen och vi lyckades från stillastående och jag bubblade av glädje.

Hon konstaterade dock att något inte var som det skulle med hans mun. Vi lyckas inte kommunicera fullt ut. Det är antingen allt eller inget och det är något jag själv kännt väldigt länge. Kanske det är därför jag söker nya vägar ut ur det "vanliga"?
Hon pillade i hans mun, kände och klämde på gommen och tungan och kände på läpparnas tjocklek.
- Jag tycker om den här hästen! Sa hon.
- Det gör jag med svarade jag! Och då sa hon att hon inte tycker att jag skall sälja.
Vi bestämde att nästa pass skulle vigas åt att prova nya bett.

Efter det passet red vi iväg till hagen och vi stod och pysslade i 1½ timme och förde en djup dialog tillsammans. Vi kanske inte kan prata samma språk när vi rider men när vi umgås, då förstår vi varandra. Vi har ett band jag och prinsen som jag inte kunde tro någonstans existerade och det låter jätte sentimentalt att säga att vi någonstan är menade för varandra. Kommer till det senare.

Jag kände då att han bad mig fortsätta kämpa med honom för han vill inget hellre än vara mig till lags. Ja det var den bilden han gav mig. Djupt, ja kanske, men sant.

Åkte hem till min darling när allt i stallet var klart och berättade vad jag kände. Tror inte riktigt han förstår att det är jag och Emil, men lite iaf. Han vet ju att Emil är godheten själv men ibland uppträder förvirrat och nervigt. Men jag berättade att jag bestämt mig för att inte sälja min ögonsten.

Dag 2


Åkte förbi till stallet. Prinsen stod där och gnäggade när jag klev ut ur bilen. Åkte iväg och tittade på några duktiga ekipage innan jag drog iväg tillbaka till stallet för att göra i ordning honom. Pysslade på ett bra tag och red iväg till ridbanan. En otroligt skönt morgonritt på en riktig byaväg med bäcken som porlar och fåglar som kvittrar. Prinsen, han njöt lika mycket som jag.

Pass 2 skulle vigas åt att hitta ett bett åt prinsen och vi började med ett vanligt tränsbett. Han sköt direkt upp huvudet och kunde inte alls hålla munnen still. Bort med det och in med ett stångbett av lite annorlunda stuk en det akademiska vi rider på. Inte alls lika mycket protester men vi "pratade i mun på varandra" hela tiden så jag fick istället sätta på ett Hackamore på honom.

Då mina vänner, så var det som att sitta på en annan häst. Det kändes som om en sten lättade från hans hjärta och munnen var helt still.

Den underbara hästmänniskan EK blev sorglig när hon insåg att min häst som faktiskt är 14 år inte har någon skolning. Han vet helt enkelt inte vad jag berättar för honom men han är ambitiös och vill så mycket. Han verkligen försöker göra något för att vara mig till lags.

Tårarna kom för oss bägge och jag avslutade passet och red iväg till stallet. Prinsen med enbart hackamore gick lugnt och tryggt och han riktigt sa TACK för att jag slipper ha något i munnen.

Nu kommer jag till det där med att jag och prinsen är menade för varandra. Han är importerad från Danmark vid 7 års ålder. Hans bakgrund fram tills dess känner ingen till. Har verkligen försökt forska men utan resultat. När han kom till sverige så hamnade han hos en jättesnäll familj där dottern i familjen verkligen älskade sin häst, sin Emil. Men som de flesta tonåringar så upptas livet av så mycket annat som skola, kompisar och ja you name it och hon beslöt sig för att sälja honom och jag såg annonsen på blocket.

En vit springare inte långt från där jag bodde var till salu. Något visst var det med honom men när jag skulle visa annonsen för min sambo så var den borta. Attans, nåja det var väl inte meningen. Vi var och provred några isisar och en haflinger men ingen föll oss i smaken. Tanken på att köpa häst fanns ändå där och mitt i allt, så fanns annonsen på Blocket igen.

Men han blev min. Och vad jag menar med att vi var menade för varandra är helt enkelt att vi har fått arbeta tillsammans för att hitta ett samförstånd, en vänskap och en ömsesidig respekt för varandra. Vi behövde varandra. Han får mig att bli en bättre människa som tänker på min balans både kroppsligt och mentalt.

Vår väg är allt annat än enkel och hindrena vi möter iform av missförstånd är stora. Många kan bli rädd för min vita för han är mycket häst med alla de instinkter som dessa underbara djur har.

Min vita blåblodiga prins Emil är här för att stanna <3 och målet vi har är att tillsammans hitta "det" som gör oss till "ett".