Dimman tätnar....
Det är skönt att kunna gå ut och säga godnatt åt hästarna. Lappkullen känns mer komplett nu när hästarna är åter från betet. Gick ut igårkväll när dimman låg tät över ängarna och det såg ut som om jag hade två spökhästar i hagen. Vackert och så svårt att fånga på bild.
Gick ut på ängen och började fota min prins. Känner hur en häst smyger upp bakom mig och lägger huvudet på axeln och blåser mig i örat. Tyra aka Tyrannen, som alla är så rädd för. Ja jag var nog det jag också ett tag tills jag kom på att även hästar känner de känslor vi känner, och hon har inte visat det minsta "sto" fasoner sedan hon flyttat hit. Så jag tror nog att även hon trivs här.
Jag ler fortfarande när jag tänker att här i min hage, står det två hästar som är väldigt missförstådda och som människor kan tycka är elaka ibland. Men jag ler, för jag vet, att här i min hage, så står det två hästar som är sina människors bästa vänner och de har valt sina ledsagare med omsorg <3
En känsla som kom till mig när Tyra la sitt huvud på min axel, var känslan av saknad. Saknar Qulmins kärleksfulla väsen. Saknar den stora goda Qulmin som likt en nallebjörn la sitt huvud i min famn. Saknar honom samtidigt som jag inser att det var det rätta, för nu börjar den vita fått tillbaka sin päls och blir inte vallad och biten hela tiden. Men saknar det gör jag <3