Man lär så länge man lever....

Varit på behandling och är sjukt slut. Att jag också fyller huvudet med en massa tankar och funderingar kring det där med hästeriet gör ju att jag blir ändå mer sluuuuuuut! Skrev tidigare att jag saknar bollplank och det gör jag så otroligt mycket. När jag red "vanligt", som alla andra så hade jag hela tiden någon att fråga eller bolla ideer med.

Jag hittade denna väg, som jag vill vandra med min häst, och jag vill fortsätta. Jag känner en otrolig frid när jag hittar "det" med prinsen, som tyvärr inte många fått se. Ibland är det bara han och jag och jag njuter av hans frustningar och våra små steg framåt.

Men jag önskar att jag var "några" stycken som kunde ge varandra tips och peppning. Just nu känner jag mig låg.
Fast det går nog över snart. Kanske jag lyckas övertyga Monkia att börja rida enligt detta på sin donna. Då kanske jag får sällskap...... kanske kanske!

Nu ska jag googla lite om olika övningar... kolla in youtube och sedan ska jag åka till prinsen och dansa en sväng.

Johanna:

You are not alone.



Jag vet hur det är....man behöver någon att bolla med, för tankar och funderingarna formligen sprutar ut ur huvudet när man väl börjar med mer medveten ridning!



Du får bolla med mig på bloggen eller mailen iallafall om du behöver det! :)

Chricko:

Hallå, jag förstår precis, hade inte heller någon att bolla med under flera år. Men nu har jag ju Johanna och ett par till i vårat gäng. Och det är fantastiskt skönt och jag lär mig mycket mer då. Är du i Luleå får du så gärna komma förbi och bolla med oss, annars finns vi ju på fejjan :)

Kommentera inlägget här: