A Little Piece of Me

S och sambo lämnade av mig och åkte in på stan. Jag gick in i en gammal hiss och min cellskräck för hissar kom krypande och paniken var nästan ett faktum när jag febrilt försökte trycka på knappen för att öppna dörren när jag stannat på rätt våning. Det stod nämligen att dörren inte öppnar sig själv utan man måste trycka.

Tryckte många gånger, knackade på fönsterrutan, innan jag upptäckte att det var på dörren jag skulle trycka.

Skitkul!!!!!

 

När jag väl anlände till rätt avdelning så frågade den söta sjuksyrran om jag tycker att trånga utrymmen är läskiga. Snabbt svarade jag NEJ! Blir liksom fel att säga så precis efter att jag fått panik i en hiss... men nåja, själva undersökningen gick bra. Där visste jag ju att jag var under bevakning ;)

Tog inte så lång tid som jag trodde och skyndade mig ner till de två som väntade ute på parkeringen.

 

Men när jag gick ut genom dörren mötte jag två yngre människor, en tjej och en kille. Killen höll om tjejen och först reagerade jag inte utan gick förbi. Men så hörde jag att hon lät konstigt så jag vände och gick in igen. Frågade om de mådde bra. Killen svarade att hon behöver träffa en doktor men hon ville inte riktigt nu. Han såg så ledsen ut. Pupillerna var stora och ögonen glansiga. Talet var segt och han gick som i slowmotion. Tjejen hon gick och plockade matrester från brickorna som stod där. Det såg ut som att hon aldrig ätit tidigare. Varenda smula hon kom åt plockade hon på sig. Jag frågade om jag fick följa med dem till akuten men tjejen tyckte inte att det var nödvändigt att åka dit, killen däremot han ville att hon skulle det. Efter en sisådär 10 minuters övertalning så fick jag med henne och vi började promenera. Snabbringde till sambon och bad honom köra runt.

 

Ni som vet hur det ser ut i Piteå på sjukhuset, vet att man får gå en bit på utsidan för att ta sig runt till akuten. Efter vägen plockade hon upp fimpar som hon stoppade på sig. Han killen, han var seg, hon var mer som en osalig ande som inte liksom hade ordning på något. Vi pratade lite efter vägen, han var 23 år men hennes ålder fick jag inte veta. Tror inte hon var äldre än min 15 åring. De ville inte säga vad de tagit för drog och tänkte att det får jag nog lämna över till läkaren att få ur dem. Jag var ju trots allt ensam och mitt mål var att få tjejen under vård. Jag tog en kölapp till henne, visade dem in i väntrummet och gick in till sjuksyrrorna i receptionen och sa att jag behöver deras uppmärksamhet nu och det fick jag och jag förklarade vad jag uppfattat och att jag inte visste vad de tagit för något men att tjejen utan tvekan fått i sig för mycket av något väldigt dåligt.

 

Jag fick ett mjukt tack så jättemycket av killen som ändå var i bättre stöt. Lämnade dem där men jag undrar vad som händer dem nu. Att se sådant på jobbet är en sak men att möta detta privat berörde mig djupt. På min näthinna finns en docksöt tjej och en söt kille, som någonstans förlorat sig själva och tron på livet. Det gör mig ont att detta kan hända här i Sverige.

 

Att lyfta fram mig själv med denna berättelse var inte min mening men jag vill lyfta fram att den medmänskliga handlingen jag gjorde, kan spela roll för dessa ungdomar. De behöver ha oss vuxna i närheten som vågar se människan bakom missbrukaren och de behöver människor som inte går förbi dem med en blick och känsla av förakt och avsky. Ibland så behövs det bara något så enkelt som kärleken till människan.

 

Så, jag har sagt det tidigare och säger det igen. Mer kärlek till mänskligheten!! <3