A Little Piece of Me

Att höra vårdpersonal gnälla över delade turer och varannan helg gör att jag kliar mig lite i huvudet. Ska man arbeta med människor får man liksom kallt räkna med att finnas tillhands de tider som man behövs OCH det finns alltid de som har det värre, ja det är dagens sanning.

 

Att gå på utring, alltså inte ha ett schema att gå på, mer än enbart när någon är sjuk. Det är verkligheten för många människor, främst kvinnor, ute i vårt samhälle. Att aldrig kunna planera sitt liv med familj, det ständiga dåliga samvetet för att inte räcka till, är ingredienser i våra liv som framkallar stress och psykisk ohälsa.

 

Nu när jag fått en rad som jag gått på i 1 månad, så har jag för första gången på länge känt att jag har ett liv. Jag har orkat plugga, orkat rida, orkat städa och ändå känt att jag kunnat slappna av mellan jobbpassen. Gruvar mig för nästa vecka. Då börjar det där med att vara tillgänglig på telefonen igen och jag vet att jag kommer att vakna varje morgon med en fundering på om jag kommer att få jobba tillräckligt, om jag kommer hinna med skolarbete innan jobb och hästarna, ja kommer jag hinna rida innan telefonen ringer? 

 

Så ni som har anställning. Var glad för det. Var glad över att ni är priviligerade att ha 4 veckors sammanhängande semester under sommaren. Att ni kan planera aktiviteter med er själva och familjen utan att känna av ett dåligt samvete.

 

Precis kommit in från en tur med lilla Speedy Gonzales, Faxe. Benen pinnar på i sådan takt så jag blir alldeles matt :p men han gav en jättefin kort galopp utan att rusa och både på ut och hemväg. Det tar sig. Men just nu känner jag mig ganska oseriös. Vi lattjar på mest och njuter av naturen och fåglarna som kvittrar. Och vet ni - I löööööööve it! 

 

Nu ska jag strax hämta dottern från skolan. Sedan har jag lovat henne en promenad runt byn. Ja vi får se om jag orkar hålla det löftet ;)!