A Little Piece of Me

 

Som ni alla vet så har mitt liv mest handlat om jobb och plugg ända fram till juni 2016 då jag äntligen blev klar med Socialpedagogiska utbildningen på Folkhögskolan här i Kalix. Så på 3 år fixade jag mig 3 utbildningar och kan nu titulera mig Socialpedagog och Undersköterska med två inriktningar, och jag är otroligt stolt och glad över att jag fixade detta tillsammans med jobb. MEN mycket annat fick stå åt sidan och den viktigaste som hamnade i skymundan var jag själv. I det sista inlägget jag skrev i mars 2016 så hade jag återigen bestämt mig för att ändra livsstil....... men misslyckades återigen som de allra flesta gånger givetvis.

 

Att livet gått ut på att plugga, jobba, ta hand om hem och familj och försöka hinna med ett socialt liv gjorde mig ännu mer sjuk vilket jag insett nyligen. Att tappa glädjen i att umgås med någon öht är liksom inte jag och inte heller att inte känna glädje över att rida eller tillbringa tid i stallet med det bästa som finns, hästarna, det är så långt ifrån vem jag är.

 

Ja för jag är definitivt ingen människa som mår bra av att ligga i soffan och titta på serier så fort jag får chansen, jag är ingen som mår bra av att inte umgås med mina nära och kära och jag är ingen som helst av allt slipper se människor. Man hör talas om människor som går in i den där berömda väggen och jag kände att jag var så nära att hamna i en djup depression. Inget var roligt, allt var jobbigt. Nästan iaf, för jag ska inte överdriva.

 

Sedan hände det som inte fick hända, som ingen var beredd på. Den 12:e maj ringer min syster och säger att mamma är dålig. Misstänkt kärlkramp. Mamma, tjurig som hon var, hade sagt att hon inte skulle åka till akuten så syster bad mig ringa henne. Ringde och sa att hon skulle åka med pappa, annars sjukskriver jag mig och kommer och drar henne dit. Hon åkte in och jag trodde, precis som alla andra, att det var något som gick att fixa med enkla medel. Jag åkte och jobbade kväll. Pratade med mamma i telefon som lät ok, så jag åkte och jobbade morgonen efter. Dock hann jag bara komma dit så ringer min dotter och säger att läget är allvarligt.

 

Mamma hade fått åka ner på röntgen och där hittade dom en cancertumör utanpå lungan som tryckte på hjärtat. Detta förklarade varför hjärtmedicinerna inte fungerat. De hittade även metastaser som spridit sig till binjure och lever. Prognosen var dålig, riktigt dålig. Jag åkte raka spåret till sjukhuset och sedan, jadå blev jag och resten av familjen kvar där i fem veckor. I fem veckor kämpade vi mot cancern och en blodförgiftning som tillslut tog mamma ifrån oss. Jag är oerhört tacksam över mitt beslut att vara med henne under de veckor hon låg på sjukhus och även 2 månader efter hennes bortgång. Att bara få lägga fokus på att sörja och umgås med de som betyder allt har varit läkande, för att förlora mamma är det värsta jag varit med om och jag kommer nog skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

 

Men när mamma blev sjuk så började många existentiella frågor dyka upp hos mig. Vad gör jag? Vem är jag? Hur vill jag leva? Mammas sjukdom och bortgång fick mig att se inåt och även se längre. Jag bestämde mig för att jag inte skall leva som jag gjort senaste åren. Jag vill nämligen finnas länge för mina barn och även för mitt kommande barnbarn. Ja jag ska bli mormor om bara 6 veckor och jag längtar <3  Jag började med att motionera för att hålla igång psyket och för att sortera tankar. Det blev något jag använde som medicin. Idag, 4½ månad senare så är jag starkare, friskare, gladare och piggare än på väldigt länge. Bra medicin måste jag säga och att vågen visar 16 kg mindre gör det ju ändå bättre, eller hur?

 

Inte nog med det så ha jag också hittat tillbaka till Faxe. Han fick ju vila i nästan 3 månader, då orken inte fanns för annat än mamma och sorgen. Det gick tom så långt att jag faktiskt tänkte att han har det bättre hos någon annan och att jag inte skall ha häst öht. Men dagen innan en god vän skulle komma och provrida honom så satt jag upp på honom för första gången på nästan 3 månader och jag kände mig glad och kär i min häst igen. Tur för mig att hon inte ville ha honom för jag vet idag att jag ångrat mig. Faxe är min filur, min käraste vän och den som aldrig, aldrig är sur.

 

Detta var en snabbversion av vad som hänt och varför jag varit "off". Men nu känner jag att jag är på banan igen och orden jag vill förmedla brinner under fingrarna.... Så det kommer mer...... var så säker ;)

 

Ha en fortsatt trevlig kväll och ta hand om varandra!

 

Jag, mamma och min syster - Ett minne från 2006, då vi satt hemma hos mamma och surrade en hel kväll innan vi gick ner på krogen. Jag saknar min mamma så det gör makalöst ont.